Målvakten har en helt speciell funktion i fotboll, som skiljer sig väsentligt från de övriga spelarna på planen. Liksom målvakter i ishockey har målvakten rättigheter som ger extra skydd mot angrepp från motspelare, särskilt när han försöker fånga eller boxa bollen i trånga situationer. Reglerna tillåter att målvakten använder händerna inom sitt eget straffområde, vilket gör hans område till en slags zon med egna förutsättningar. Därför är det viktigt att domare och spelare förstår hur reglerna gäller annorlunda för målvakten, och varför han inte kan utsättas för samma fysiska press som utespelare. Detta ger målvakten möjlighet att utföra sitt ansvar som sista försvar utan orimlig risk för skada.
Inom femmetersområdet – alltså målområdet – gäller särskilda regler som ger målvakten extra skydd mot attacker från motspelare. Detta område fungerar nästan som en ”helig zon” där domaren är särskilt uppmärksam på fysisk kontakt mot målvakten. Anfallande spelare får inte hindra, pressa eller vara onödigt nära målvakten när han försöker fånga eller boxa bort bollen. Detta skydd är viktigt för att undvika skador och möjliggöra säkra räddningar i situationer med hög fart och intensitet. Likt systemet i ishockey, där målvakten också har ett skyddat område, är syftet att säkra målvaktens handlingsutrymme i kritiska ögonblick. Otillåten närkontakt i femmetersområdet resulterar ofta i frispark till det försvarande laget, och domaren bedömer noggrant avsikten bakom attacken mot målvakten.
Regelverket i fotboll är tydligt när det gäller fysisk kontakt med målvakten, särskilt i situationer där han håller på att hantera bollen. Enligt reglerna ska varje form av angrepp som utsätter målvakten för fara stoppas av domaren, särskilt om det sker medan han är i luften eller utsatt under en räddning. Detta inkluderar knuffar, obstruktion eller hopp som hindrar målvaktens rörelser. Även om fotboll tillåter en viss grad av fysiska dueller, gäller striktare regler när det involverar målvakten. På samma sätt som i ishockey, där målvakten har rätt att operera utan onödig press i sitt område, är målvaktens roll i fotboll också skyddad från fysiskt spel som kan kompromettera säkerheten. Det viktigaste är att spelet förblir rättvist, och att målvakten inte utsätts för farligt spel förklätt som aggressiv press.
Domaren har en central roll i att bedöma vad som utgör ett otillåtet angrepp mot målvakten, då många situationer inte är svartvita, utan kräver omdöme och erfarenhet. Regelverket ger domaren ett visst tolkningsutrymme, särskilt när det gäller att avgöra huruvida en anfallande spelare har hindrat målvaktens försök att fånga eller boxa bollen. Detta är särskilt relevant i kaotiska situationer framför mål, där både avsikt, kraft och kontakt bedöms i förhållande till reglernas syfte. Även med tydliga regler, som i ishockey där målvakten har en definierad skyddszon, måste fotbollsdomare ofta fatta snabba beslut baserade på sekundsnabba observationer. Det kan leda till diskussioner, men domarens bedömning av kontaktens allvar och betydelse för spelets gång är avgörande för huruvida frispark döms eller spelet får fortsätta.
När en spelare bryter mot reglerna som skyddar målvakten från angrepp får det omedelbara konsekvenser för spelets gång. Ett typiskt regelbrott resulterar i frispark till målvaktens lag, och om förseelsen sker inom straffområdet blåser domaren ofta omedelbart för att förhindra fara. I mer allvarliga fall – exempelvis vid användning av överdriven kraft eller upprepad sabotage mot målvaktens rörelser – kan spelaren få gult eller rött kort. Detta är särskilt aktuellt när målvakten är i luften eller håller på att greppa bollen, och motspelaren inte gör ett tydligt försök att spela bollen, utan snarare försöker genomföra ett fysiskt angrepp. Likt reglerna i ishockey skyddar regelverket målvakten för att undvika situationer som kan leda till skador eller orättvist bolltapp. Domaren ska inte tveka att sanktionera sådana regelbrott för att upprätthålla rättvisa och säkerhet på planen.
Vanliga situationer som leder till frispark i samband med anfall mot en målvakt sker ofta vid hörnsparkar eller långa inkast, där många spelare samlas i och runt målgården. Här försöker anfallare ofta komma nära målvakten för att störa eller blockera hans rörelse. Om det sker fysisk kontakt utan verklig avsikt att spela bollen, som att knuffa, hålla eller blockera målvaktens armar, blåser domaren vanligtvis frispark. Även vid höga bollar där målvakten hoppar för att boxa bort bollen, och motståndare försöker nicka mot hans kropp, är det vanligt att spelet avblåses. Reglerna är utformade för att skydda målvakten, på samma sätt som man ser i ishockey, där målvaktens zon är ”fredad”. Många av dessa situationer handlar om domarens bedömning, men det gemensamma draget är alltid att attacker mot målvakten strider mot spelets anda.
Reglerna som skyddar målvakten mot angrepp har genomgått flera förändringar över tid, i takt med spelets utveckling och ökat fokus på spelarnas säkerhet. Tidigare accepterades det i större utsträckning att anfallare kunde trycka målvakten fysiskt, särskilt vid fasta situationer. Men med ökad förståelse för skadepotentialen har regelverket blivit mer specifikt och strikt. Bland annat har användning av armar och kropp mot målvakten inom femmetersområdet tydligare definierats som otillåtet. Regeländringar har också påverkats av liknande praxis i andra sporter som ishockey, där målvakten har en tydligt skyddad zon. Detta har lett till tydligare regler som gör det enklare för domarna att bedöma vad som är tillåtet och minskar risken för farliga angrepp på målvakten i sårbara situationer. Sådana anpassningar har stärkt målvaktens rättigheter och gjort rollen tryggare över tid.
