Ishockey spelas över tre perioder som vardera varar i 20 minuter. Mellan varje period har spelarna en paus på 15 minuter där de kan vila och strategisera. Om matchen slutar oavgjort efter de ordinarie perioderna, kan det bli förlängning beroende på turneringen eller ligans regler. I serien NHL spelas till exempel en fem minuters övertidsperiod med sudden death, där laget som gör mål först vinner. I vissa fall, när ingen har gjort mål under förlängningen, avgörs matchen genom straffslag. I internationella turneringar som [IIHF](https://www.iihf.com/en/home), kan reglerna variera lite i längd och format. Eftersom tempot i ishockey är extremt högt, byts spelarna ut ofta för att upprätthålla intensiteten genom hela spelet. Detta bidrar till att kaos ofta kan uppstå, men det är också det som gör sporten så spännande.
Ishockeyns offside-regel förhindrar spelare från att positionera sig framför pucken och därmed få en orättvis fördel. En spelare anses vara i offside om han går över motståndarens blå linje före pucken. Spelet stoppas omedelbart, och spelet återupptas med en tekning i neutral zon. Denna regel är viktig för att upprätthålla en balans mellan anfall och försvar, och ser till att anfallsspelarna måste arbeta sig in i zonen på ett rättvist sätt. Icing, däremot, sker när pucken skjuts från den egna zonen och passerar motståndarens mållinje utan att den vidrör någon spelare. Det leder till att spelet stoppas och en tekning placeras i det försvarande lagets zon där icing utfördes.
Ishockey är en snabb och fysisk sport, och utvisningar är en viktig del av regelverket för att upprätthålla säkerheten och spelmoralen. När en spelare bryter mot en regel kan domaren döma olika typer av utvisningar beroende på förseelsens allvarlighetsgrad. De lindrigaste utvisningarna, som minor penalties, gör att spelaren måste sitta i utvisningsbåset i två minuter, med hans lag i numerärt underläge. Allvarligare förseelser kan leda till major penalties, vilket ger fem minuters utvisning, eller matchstraff, där spelaren utesluts för resten av matchen. Vissa regelbrott, som farliga tacklingar eller hög klubba, kan också resultera i straffslag, där motståndarlaget får en chans att göra mål från straffpunkten. Reglerna är utformade för att skydda spelarna samtidigt som spelets tempo bibehålls.
Byten i ishockey sker kontinuerligt genom hela matchen, och varje byte varar vanligtvis bara runt 30–60 sekunder på isen. Detta beror på sportens krävande och snabba natur, där korta, intensiva ansträngningsperioder maximerar spelarnas prestation. Byten kan göras under spel, så länge de utförs längs bänken och spelarna inte är involverade i spelet samtidigt. Denna regel gör det möjligt för lagen att hålla ett högt tempo utan att stoppa spelet. Ibland kan fel i bytesprocessen, känt som ”för många spelare på isen”, straffas med två minuter i utvisning. Taktiska formationer ändras ofta på isen, beroende på situationen – både offensivt och defensivt. Lagen kan använda olika strukturer, såsom 1-2-2 eller 2-1-2, för att antingen försvara sin zon eller maximera målchanser. Effektiva byten och flexibla taktiska formationer är avgörande för ett lag att kunna prestera på topp.
Ishockeydomare spelar en avgörande roll i att upprätthålla ordning på isen och se till att reglerna följs strikt. De använder en rad handsignaler för att kommunicera sina beslut både till spelare, tränare och publik. Exempel på sådana tecken inkluderar armen upp för att indikera en förseelse, eller armen framför kroppen för att signalera offside. För icing pekar domaren vanligtvis med en rak arm mot försvarszonen. Detta visuella språk gör det enklare för alla inblandade att förstå vad som händer på planen utan att nödvändigtvis höra domarens verbala besked. En annan viktig funktion är bedömningen av förseelser som tripping, hook eller boarding, där unika tecken används för varje regelbrott. På så sätt fungerar domaren som en slags ”språköversättare” för komplexa situationer under matchens intensitet.
